Längst fram i rummet står instruktören. Jag lyssnar och gör precis som hen säger. Inom mig väcks “fröken duktig” hon som vill visa att hon minsann kan. Instruktören börjar hoppa, jag hoppar – fast jag har en instabil fot som jag lätt stukar. Hen hoppar fortare och ropar ut i rummet. “- kom igen! nu köööööör vi! Jag hoppar fortare. Känner hur mitt högerknä, som jag opererat 2 ggr, protesterar och jag tänker att jag borde slå av på tempot men det är som att min egen vilja är bortblåst och jag väntar på tillåtelse från instruktören att få sluta. Knät skriker högre “- Karin tagga ner på tempot!” Instruktören hoppar och hojtar “- Nu ska vi bränna kalorier!” Jag tänker på gårdagens middag med vin – jag tänker på kalorierna och hoppar vidare.
Nästa dag är jag öm runt både fotled och knä. Skippar morgonpromenaden och haltar ner i köket. Jäkla skit. Nu kommer jag inte kunna gå min vanliga runda på ett par dar.
Varför lyssnar jag inte på min kropp – den vet ju vad jag behöver. Den är så jäkla bra, min kropp, för den både vet när jag kan lite till och när jag behöver slå av på tempot. Varför hör jag inte?
Som instruktör är det vår viktigaste uppgift att uppmana till att lyssna och vara inkännande. Peppa – ja visst! Men framför uppmana till att lyssna och vara inkännande.
Gång på gång hör jag om skador, om vänner som börjat “tokträna”. Det går bra till en början men sen är det som träningsdjävulen slår till och de bara MÅSTE springa milen under 45 min och har anmält sig till NY maraton. Skadorna kommer som ett brev på posten. Jag hör om kompisar som får ont i ryggen och inflammation i handlederna efter två yogaklasser och jag frågar försiktigt varför de inte satte ner knäna och vilade eller gjorde hunden på alla fyra?
Jag läste nyligen om en kvinna som gick på sin första spinningklass. Hon var inte helt ovan vid träning men trots detta kände hon att spinningklassen tog på krafterna och var svårare än hon trott. Dagen efter kände hon sig lätt mörbultad men trodde det berodde på dålig kondition och otränade muskler så hon gick tillbaka. Några dagar senare kämpade hon med smärtor i benen, hennes urin var mörk som att hon led av vätskebrist och hon mådde illa. Tillslut uppsökte hon vård och fick reda på att hon fått Rabdomyolys, en mycket ovanlig men livshotande sjukdom som kan komma av överträning. När musklerna förstörs utsöndrar de proteinet myoglobin vilket leder till att njurarna överansträngs och skapar extrem smärta i hela kroppen. Just den här händelsen gick att läsa om i American Journal of Medicine och där stod också att man stött på så många som 46 liknande fall som utvecklats efter just spinning. 42 av dessa i sambands med deras FÖRSTA spinningklass ever. Jag påstår inte att träning är farligt och inte att någon ska sluta med spinning men när vi börjar ett nytt, tufft träningsprogram eller testar en ny sport bör vi kanske mjukstarta och ge kroppen en möjlighet att successivt bygga upp styrka och kondition. Spinning är såklart en fantastiskt träningsform men det det är viktigt att både instruktörer och vi som tränar förstår att man behöver ge kroppen lite tid i början.
När jag instruerar yoga ser jag ständigt elever som pushar sin gräns. Jag försöker alltid uppmana mina elever att lyssna, att känna efter vad som funkar för dem just idag. Jag vet att det är en stor utmaning och inte helt enkelt. Jag har själv stått på mattan flera gånger och helt plötsligt knackar mitt stora ego på axeln och “fröken duktig” vill minsann visa att hon också kan gå djupare in en avancerad pose även om jag för länge sen konstaterat jag inte mår bra i kroppen efteråt. VARFÖR är det så svårt?
Måste man vara vig? Måste man vara snabb? Räcker det inte med att ha en stark kropp som orkar med det liv du vill leva. Kan inte idealen få förändras? En 45 åring kanske inte måste springa milen under 40 min? Det kanske kan vara ok med att vi springer, rör oss och mår bra!
Jag är ingen träningsexpert, långt ifrån, men jag efterlyser här med lite klokhet från både oss som tränar och oss som instruerar. Att peppa? – ja!, att pusha över gränsen? – nej! Vi som instruerar måste ta i beaktning att de flesta av oss har programmerat våra hjärnor så att vi inte lyssnar på de signaler kroppen ger oss. Vi må vara viljestarka, smarta, utbildade och ta skarpa och snabba beslut utanför träningslokalen men många av oss lämnar den egna viljan utanför dörren till träningslokalen och gör slaviskt som instruktören säger. Det gör att vi som instruerar har ett enormt ansvar men även vi som tränar.
Min kropp är fantastisk och det är din också. Den kan tala om för oss EXAKT vad den behöver och vad som är bra för den. Vi behöver bara LYSSNA. Så spänn ut öronen när du tränar nästa gång och lyssna på din kropp!
Namaste
/Karin
