För ett par veckor sen träffade jag en av mina följare på Instagram IRL och jag är otroligt glad över att får presentera henne för er här under rubriken i kloka kvinnors sällskap. Kanske är det inte någon “feelgood” läsning denna vecka men för mig är det otroligt inspirerande när jag möter människor som fortsätter andas förbi och igenom när tillvaron raseras. Möt en kvinna som fortsätter att andas, ett andetag åt gången. Möt Tove Oddsdotter
1) Vem är du och vad har du för bakgrund?Jag heter Tove och är född i Östersund i Jämtland. I de vida fjällens, djupa skogarna och många sjöarnas landskap. Jag älskar Jämtland och tycker fortfarande, trots att jag rest så mycket att det är den vackraste platsen på jorden. Men det är på tok för kallt och för mycket snö vintertid för mig som fryser jämt så på 90-talet flyttade jag därifrån och sen i början av 2000-talet har jag bott i Stockholm permanent. Men min släkt finns kvar i norr så jag åker “hem” då och då. Jag är äldst av 3 syskon och har växt upp i en kärleksfull konstnärlig familj där vad jag har velat göra med mitt liv alltid varit det viktigaste. Redan tidigt visste jag att jag ville jobba med mode men har kört en lite snirkligt väg dit, har även testat på måleri och så har jag en yrkesytbildning i ekologisk odling/trädgårdsmästeri, men det har jag aldrig jobbat med. Jag har alltid tränat mycket för att jag älskar när min kropp känns stark och lyhörd. Och när jag var ung hade jag väldigt många märkliga synpunkter på hur jag såg ut och istället ville se ut. Träningen blev mitt verktyg och min självmedicinering
2) Vad jobbar du med?
Jag är designer och jobbar på ett av världens största modeföretag. Jag har nog världens bästa jobb och helt fantastiska kollegor. Är så tacksam för det!
3) Berätta om ett projekt du arbetar med just nu som inspirerar dig och ger dig glädje.
Just nu jobbar jag stenhårt med att höja arbetsmiljökvaliteten på min avdelning så att alla mina kollegor ska tycka att det är ännu härligare att vara på jobbet, för det tycker jag att vi är värda. Jag skissar, planerar, bygger om, möblerar, piffar och adderar det där lilla extra som gör skillnaden. Jag lägger också mycket tid på att på individnivå försöka hitta vad som driver mina kollegor, för att kunna kanalisera detta men bäst output. Det är båda sidoprojekt till min faktiska roll som designer, men det är härliga sidoprojekt som ger mig mycket energi!
“Mod är inte att inte känna rädsla, mod är att känna rädsla och göra det ändå”
4) Berätta om något du gjort nyligen som krävde mod men som du är glad att du gjorde.
2015 dog min älskade son Theo 7 år av en hjärntumör. Efter att vi upptäckt tumören så levde Theo i 10 mardrömslika månader. Av dessa 10 månader bodde vi 180 dagar på sjukhus och under den tiden svävade Theos liv mellan liv och död. Under sjukdomstiden krävdes överjordiskt mod och styrka för att klara varje sekund för att hålla modet, energin och hoppet uppe för mig, Theo och Theos pappa. Det var en daglig kamp att få rätt vård och jag krigade bokstavligt taget för livet. Jag vet inte om det handlar om mod egentligen. För mig handlade det om kärlek och om att man gör vad som helst för sitt barn och de man älskar. Theo dog i mina armar. Hemma. Han skulle inte behöva dö på sjukhuset så när läkarna sa att de inte skulle göra något mer än att ge smärtlindring så såg jag till att vi fick komma hem. Theo drog sina sista andetag i min famn och det var ingen vacker död. Plågsam och fruktansvärd. När hans lilla hjärta tillsist gav upp tog jag loss alla slangar; morfinpump, peg, kateter, tvättade hans lilla kropp och satte på honom hans favoritkläder. Jag bäddade ner Theo i dubbelsängen mellan oss där han sovit så gott som varje natt i sitt snart 8 åriga liv. I nästan 2 dygn låg vi så. Jag vägrade låta dem hämta honom till bårhuset. Jag låg bredvid och höll om den allt kallare kroppen och väntade på miraklet som aldrig skedde. Kremeringsdagen bäddade jag mjukt med blommiga sängkläder i den lilla kistan och la ner favoritsaker och bilder på oss alla. Jag åkte i bårbilen fast jag inte fick och jag stod och såg mitt barn i den lilla kistan försvinna in i lågorna på krematoriet. Jag stannade kvar tills hans aska hade svalnat och de kom med den i en liten brun pappersask med ett identitetsnummer. Efter begravningen spridde jag Theos aska med mina bara händer där han älskade att vara, i frihet. Vi startade tillsammans och vi avslutade tillsammans. Theo & jag, för all tid. Theo var vårt enda barn. Vi kunde inte få fler barn och jag har fått så många missfall genom åren att jag slutat räkna. Theo var vårt underverk, vårt allt. Vi skilde oss när Theo dog, det fanns inget kvar av vår familj längre. Tiden efter Theo ville jag bara dö. Varje dag, timme, sekund sökte jag döden och önskde så att det fanns en gen som slog till och lät en dö blixtsnabbt när man överlevde sitt barn. Men jag dog inte. Jag andas fortfarande och även om det mesta inuti mig är trasigt söker jag inte döden aktivt längre. Men jag är inte det minsta rädd för att dö. Jag längtar tills Theo och jag ses igen.
5) Lever du din dröm eller vad stoppar dig från att göra det?
Min dröm dog med Theo. Just nu försöker jag hitta nya drömmar att fylla tiden jag har kvar på jorden med. Jag skulle vilja skriva Theos bok. En bok Theo, om kärleken och livet efter döden. Jag skrev dagbok under hela sjukdomstiden på Instagram. Som kommunikationsätt med familj och vänner. I livet efter döden så har jag fortsatt att skriva i terapeutiskt syfte. Det som hindrar mig från att sammanställa allt i en bok är ekonomi. Jag släpar fortfarande ordentligt efter sjukdoms- och sjukskrivningstiden. Men jag får lita på att det kommer lösa sig på något sätt. Det är många som följt vår kamp, läst dagboken och väntar på boken. Det är en bok som behövs.
6) Har du något råd, erfarenhet att dela med dig av som du önskar att du kunnat ge dig själv i 20 års åldern?
Jag brottades med ätstörningar mellan 13-25 års ålder. Tyckte aldrig att jag var tillräckligt snygg eller smal. Hade jag fått ge 20 åriga Tove ett råd så hade det väl vara att passa på att njuta mer av mig själv och min kropp. Att jag var precis perfekt som jag var. Jag fyller 45 år i april och hade varit urlycklig om jag såg ut som när jag var 20 år nu! Att jämföra kroppar är som att jämföra vem som skriver snyggast…så länge budskapet går fram så spelar det liksom ingen roll hur bokstäverna spretar. Det är innehållet i det en skriver som räknas.
7) Har du något motto, eller citat som du återvänder till och vill dela med dig av till mina läsare?
Min exman skulle nog ha sagt att det var “VARFÖR GÖRA IMORGON DET DU KAN GÖRA REDAN IDAG.” ;^) Jag är en kombination av visionär och doer med extremt dåligt tålamod. Jag tränar mycket på att skjuta upp saker men det är jättesvårt. “ALLT ÄR MÖJLIGT.” har jag levt efter så länge jag minns. När Theo blev sjuk inträffade det enda omöjliga, att han inte fick bli frisk och överleva. Så resten av det som är kvar som känns omöjligt är bara problem och nästan alla problem går att lösa så… just deal with it liksom. “WE RISE BY LIFTING OTHERS” är också spot on och det lever jag strikt efter. Likaså ” REAL QUEENS FIX EACH OTHER´S CROWNS” för det är så viktigt att vi är justa mot varandra, stöttar och gläds av andras lycka och framgång istället för att känna avund eller konkurrens. Jag fick nyligen ett citat av en vän som också genomgår en väldigt traumatisk period i sitt liv och den sa allt vad mod handlar om för mig: “MOD ÄR INTE ATT INTE KÄNNA RÄDSLA, MOD ÄR ATT KÄNNA RÄDSLA OCH GÖRA DET ÄNDÅ.” Så jag andas “BE BRAVE, ALWAYS” varje dag. Ja, nu har ni fått en hagelstorm av citat…så jag stoppar där.
8) Vad gör du för att hålla kreativiteten flödande även när energin tryter?
Jag tränar. Rörelse skapar flöde i min kreativitet. Att ha tråkigt är förstås också ett bra recept för att få hjärnan att dra igång. Eller att träffa min bästa vän Anna. När vi setts så känns det nästan som hjärnan brinner efteråt. Jag är blir så galet pepp!
9) Vilken är din favorit yogapose och varför?
Jag är långt ifrån någon frequent yogi men jag är urbra på Savasana:-) det är enda gången jag kan vara i medveten vila utan att få krypningar i hela kroppen.
10) Vad läser du just nu?
Faktaböcker om lymfsystemet, kroppen, Ayurveda, antiinflammatorisk kost… då och då poesi från Nayyirah Waheed. Nästan allt hon skriver träffar rakt in i hjärtat så jag läser gärna hennes dikter.
“Grieve. So you can be free to fells something else.”
“Apologize to your body. Maybe that´s where the healing begins.”
“We return to each other in waves. This is how water loves.”
“Eyes that commits that is what I am looking for.”
…jag är i alla fall helt såld…Annars är jag en semesterläsare. Prioriterar inte att läsa böcker i vardagen.
11) Vad inspirerar dig?
Kärleksfulla modiga människor. De som väljer “rätt” när det är lättare att välja “fel”. Generösa människor som hjälper andra att ta höjd och utvecklas utan att förvänta sig något i utbyte. Ledare som “walk the talk”. Resor, för det berikar mig mycket och det är så skönt med miljöombytet.
12) På vilket sätt lever du ett rikt liv?
Jag är omgiven av kärlek. Jag har världens bästa kärleksfullaste team runt omkring mig bestående av pojkvän, familj, vänner och kollegor. Jag är mamma till världens bästa Theo och även om jag inte fick behålla honom i fysisk form så har jag hans kärlek kvar inom mig och den lyser upp mig som en fyr. Jag är så tacksam för att han valde mig till mamma och för den tiden vi fick tillsammans även om den blev på tok för kort. Theo var ett upplyst barn och den godaste och mest kärleksfulla varelse jag träffat. Vår Buddah <3 Jag försöker leva och handla som jag tror att han skulle ha gjort. Han kommer för alltid vara min idol och förebild.
13) Något annat du vill tillägga?
Klyschigt kanske men “LEV NU”! Skjut inte upp saker till imorgon eller ha för långsiktiga mål. Gör det du vill NU, IDAG. Vem vet vad som händer imorgon? Det enda vi har är nuet, just denna stund. Njut den. Ta vara på den. Gör det bästa av den. Låt dem du älskar få veta det.
Fantastiskt vacker och så sorglig berättelse. Har oxå förlorat ett barn som aldrig hann se ljuset i 6 månaden. Förstår lite hur du kännt och känner. En Stor Kram till dig och din fantastiska styrka❤️❤️❤️
Åh mina tårar rinner och hjärtat värker. Som mamma kan jag bara föreställa mig smärtan men aldrig veta för jag har inte upplevt den.
Läser dina ord, rakt igenom hela inlägget och tänker WOW vilken kvinna.
Tack för att du delat med dig. ❤️
Jag förlorade mina föräldrar som ung. Förstår därför smärtan. Men som du är inne på, så finns de man har förlorat varje dag i hjärtat.
Så så mycket kärlek. <3