Trappan framför mitt hus vätter mot trädgården och utsikten mot äppelträden och fälten är mjuk att vila ögonen på. Det här är min absoluta favoritplats och jag hamnar här minst ett par ggr om dagen. Här dricker jag morgonkaffet under sommaren och här har jag suttit och tittat på barnen otaliga ggr när de lekt i trädgården i ur och skur.
För flera år sen, när jag började meditera, var det också här jag så småningom förstod pausen mellan andetagen. Här föll allt på plats och jag insåg hur mycket jag behövde mellanrummet. Det som finns i utrymmet mellan varje andetag fungerar som en reset och reboot för mig. Där finns inget och allt – nu och då – oändlighet och min sanning.
Att vara i stillhet har alltid varit obekvämt för mig både fysiskt och mentalt. Att stilla tankarna en omöjlighet med en hyperkreativ hjärna på högvarv. Men jag har lärt mig och jag har förstått att även jag behöver stillheten. Ju mer jag är i stillhet – desto mer uppskattar jag den.
Nu för tiden kan jag oftast hitta hit, till min trappa, var jag än befinner mig. Men när världen utmanar mig och mitt sinne har svårt att hitta lugnet och pausen är det hit jag går i tanken eller rent fysiskt.
Har du en favoritplats? Berätta?
Namaste
/Karin
