Sitter äntligen på planet. Jag reser ofta så det klart att det då och då hakar upp sig… den här gången var det mer än en “liten hake”. Våra biljetter fanns inte och när de väl hittades var det inte de avgångstider vi bokat.
Ett dygn senare är vi på väg.
Vi pratar ofta om vår livsresa både den inåt och de steg vi tar som leder oss på våra dharma vägar. Inte varje del av resan är bekväm. Inte varje del av resan består av fina stunder där allt flyter på. När vi vill uppnå någon form av förändring måste vi våga möta motståndet inom oss. Det gäller oavsett vilket plan förändringen ska ske på. Fysiskt bättre hälsa eller på det mentala planet. Varje del av resan är viktig.
När personalen i incheckningen, efter 1 timme och 15 mins väntan, säger att de inte kan göra något utan att felet ligger hos resebyrån som bokat biljetterna och jag måste kontakta dem är det 45 min kvar tills gaten stänger.
Då satte jag mig ner på golvet vid incheckningen, jag mådde illa och ville gråta och skrika som en treåring. Jag tittade på mitt armband som jag fått av min dotter. Ordet Breathe står ingraverat. Jag tog några djupa andetag och kände stressen och ilskan rinna av mig. Inser att bakom de känslorna finns den gamla sanningen om att inte vara tillräcklig, rädslan att misslyckas och att göra fel. Den här gången hade jag gjort alla rätt. Det här misstaget är inte mitt och ligger inte på mitt ansvar. Det är inte heller mitt ansvar att lösa detta (även om det är i mitt intresse)
När vi möter det motstånd vi har inom oss och vågar titta på det med öppna ögon och förstår vad det bottnar i, först och då kan vi hitta vägarna som tar oss igenom och förbi. Först då kan vi vandra vidare på den väg som är vår. Först då fortsätter den oändliga resan.
