Känner mig inte gammal på minsta vis men ibland blir man påmind att livet har pågått ett bra tag. 1996 stod jag på Arlanda och ringde till mina föräldrar från gaten i en telefonautomat. Jag var på väg till Uganda på turné. Jag hade ett fax i handen med ett namn på ett av hotell där vi skulle bo och en mycket bristfällig turnéplan nerkrafsad. I andra änden av luren skrev min mamma ner adresserna och ett telefonnummer till hotellet.
Jag kom hem några veckor senare – tokkär! 23 år senare är jag lika kär – om inte mer.
Vi hade nog tur som hittade varandra. Men det är inte tur som har hållit ihop oss i alla dessa år. Jag sticker ut hakan och vågar påstå att det krävts en del skicklighet. Livet har inte alltid varit snällt och följsamt. Livet har bestått av en blandning av upp och ner, med och mot. Det har snurrat fort och segat sig fram om vart annat.
Livet – det händer. Slumpmässigt och planerat i ett enda sammelsurium. Val och vägskäl. Jag fick en kommentar på facebook när jag skrev att jag var på väg till Nashville. “- Karin – du lever drömmen”. Tänker efter. Ja – det gör jag kanske?
Att leva sitt drömliv är en lyx som vi i västvärden kan unna oss. Här finns alla förutsättningar och alla möjligheter så varför är det så många som känner sig missnöjda? Missnöjda med var de hamnat i sitt liv, med sin partner och sin karriär?
När jag träffade min blivande make på den där turnén i Uganda för snart 25 år sen visste jag instinktivt att jag ville vara med den här personen på ett sätt som jag inte vågat var med någon annan förut. Kärleken jag kände gav mig modet att vara mig själv helt och fullt. Jag vågade lita på att jag var accepterad precis så som jag var. Med allt vad det innebar.
Min dröm har vuxit fram i samma takt som jag har blivit äldre och den har formats tillsammans med min partner Den har förändrats och förfinats och i vissa perioder helt och full handlat om vår barn eller den ena av oss. Men hela tiden har livet genomsyrats av längtan att lära sig mer. Mer om sig själv, förstå den andra bättre, om att lyssna, att resa, upptäcka nya delar världen, andra kulturer och MUSIK. Vi har balanserat, klamrat oss fast, halkat av och limmat ihop och lagat. Vi har flugit, svävat och surfat på vågorna. Vi har befunnit oss i mörker och bländats av ljus. Musiken har varit det nät som fångat upp och och hållit oss kvar.
Nu står jag här vid en gate på Arlanda. Redo att hoppa på ett plan till Nashville. Världen ser annorlunda ut. Jag ringer till maken på FaceTime och säger att vi ses om 9 h. Barnen har fått flytta in hos våra fina vänner Johan och Annika. Jag har en tid inbokad med sonen i morgon för läxläsning på Skype. Vi ska vara utspridda i några veckor innan vi alla samlas på andra sidan Atlanten.
Jag lever min dröm. Det är inte slumpen som har lett mig hit. Det är val som varit mer eller mindre kloka, ett givande och tagande men framförallt ett samarbete. Ibland känner jag mig som en klok gumma och ibland så känner jag mig totalt förvirrad utan ett enda svar. Livet pågår – vi åker med på vår drömresa. Jag älskar dig Göran! Grattis på bröllopsdagen.
Fint!!