Orealistiska ideal

Tacka vet jag benen upp mot väggen!

Jag ser yogisar som postar extremt avancerade poser och sekvenser på instagram. Den här veckan har jag förfasats över följande:

Yogi i kängor – iskall vinter utomhus i snön. Hen kastar sig in i en vild sekvens med en djup bakåtböjdning som en grand final efter 45 sek. Kanske har hen värmt upp i timmar innan detta filmades men jag är tveksam.. 

Kommentarer: “oh vad härligt”, “vad duktig du är”, “wow sådär skulle jag aldrig kunna göra” och tack Gode Gud tänker jag – du borde inte göra det heller!

Yogi med en 2 åring på ryggen – Tar sig igenom en vinyasa (hunden till plankan, kobra tillbaka till hunden) följt av några stående positioner i hög hastighet. Stackars ryggrad tänker jag. Keep it going och du kommer snart sitta där med en skada som hindrar dig att yoga nu och i all framtid…

Kommentarer: “du är underbar”, “vad spontant och härligt”, “mer sånt!” Förfärad tänker jag på den stackars ländryggen som tar stryk även utan en tvååring på ryggen…

Yogi i framåtfällning med spikraka ben – Bildtext. Practice, Stretch and all is coming… Ni som följer mig vet vad jag tycker om den här posen – det enda som kommer är RYGGONT!

Det vi sällan tänker på när vi postar våra fräna (80 tals uttryck från Örebro) yogabilder och vilda sekvenser är att vi också sätter en norm. Vi får inte glömma att vi är förebilder och inspiration för många och att utmaningar som lämpar sig för erfarna gymnaster kanske är direkt livsfarliga för normala människor. Flera av de stora yogakonton som florerar på tex instagram är människor som tränat gymnastik eller dansat i hela sitt liv. Missförstå mig inte – Jag älskar yogainspiration och vackra bilder men ibland kanske varningstexten ”dont’ try this at home” hade varit på sin plats.

/Karin