Nu enar sig yogavärlden och när jag läser alla historier på @yogagirls hemsida blir jag ledsen, förbannad och upprörd – det värker i hela kroppen. Vi bloggare på Yoga World har samtalat om gränser, justeringar, assisteringar, lärarrollen och förhållningssätt till våra elever. Det känns så självklart, för oss alla, att visa respekt och omsorg och värna om det förtroendeuppdrag vi har när vi undervisar i yoga. Idag skriver även Veronica Jäderlund i sin blogg om gränsdragning, om rollerna lärare – elev och vad vi kan tänka på i yogasalen för att inte hamna i en situation där någon behöver känna sig obekväm. Även Johanna Alvin och Livia Wanntorp pratar om detta viktiga ämne i sina bloggar idag!
När jag, som elev, äntligen får lägga mig ner i Shivasana efter ett pass längtar jag efter min lärares omsorg. Beröring på precis rätt ställe som leder mig in i avslappning och får mig att mjukna och liksom smälta ut på mattan. Som lärare är jag medveten att långtifrån alla känner som jag och att även det godaste intention kan uppfattas fel. I CSV yoga justerar vi inte eleverna så ofta i asana praktiken. Ser vi elever som inte kommit in rätt i positionen bryter vi ner och bygger upp positionen från början. Eftersom jag själv upplevt en mängd obekväma justeringar genom åren, justeringar som rentav skadat mig när läraren ”bestämt” att jag ska djupare in i en position än vad min kropp velat, är jag ytterst försiktig när det kommer till att själv justera och assistera. För mig handlar det mest om små tweaks där man med ett finger eller en lätt hand kan visa eleven vägen in sitt unika uttryck.
Visst kan det bli fel, även om man är inkännande och tänker sig för. På en yinyogaklass hade jag instruerat hur eleverna skulle komma in i bananen/halvmånen. Jag tittar runt i klassen och ser en man vars arm ligger i en helt, för mig, vansinnig vinkel och hela armen hänger tungt i axelleden. Jag hämtar en kudde och tänker att jag ska hjälpa honom tillrätta och när jag mjukt (tack och lov) lyfter lite försiktig på hans arm säger han högt (och bestämt) STOPP! Det visar sig att han har en trasig axel och armbåge som är opererade och han har i princip noll mobilitet. Jag pratade med mannen efter klassen och fick än en gång upp ögonen vilket oerhört stort förtroende det är att leda yoga.
I Shivasana vill jag med den godaste intention ge mina elever lite extra som gör att de känner sig omhändertagna och sedda. I en grupp där jag känner eleverna är det aldrig några problem. Det känns ganska tydligt vem som vill ha beröring och vem som ha sitt space. Ett gott råd jag fick under en utbildning som jag använder mig av ofta, speciellt i nya grupper är: Innan Shivasana, tala om att du kommer att gå runt. Be de elever som vill att du kommer, lägga sig med huvudet mot dig och de som vill ha eget space ligger med huvudet bort från dig. På så vis behöver ingen ligga på spänn å tänka: kommer hen nu så måste jag säga till att jag inte vill.
I skenet av den viktiga debatten #metoo får vi inte bli rädda för beröring, människor behöver beröring. Här är dialogen viktig mellan elev och lärare. Att gång på gång uppmana sina elever att kommunicera. Vad behöver du? Vad kan jag hjälpa dig med?
Efter den sista klassen på min CSV introduktionshelg i höstas sa en av eleverna: “När du går runt, det är det bästa! Sluta aldrig med det”. Det stärkte mig – jag är på rätt spår. Människor behöver beröring utan krav, utan motprestation. Att bara få ta emot. Jag har möjligheten och förmånen att få ge det i slutet av en klass. Att utnyttja det förtroendet, speciellt i en elev – lärare relation, är fult och oetiskt. Ingen ska behöva känna sig dum eller utsatt. Inte i yogasalen eller någon annanstans.
Det är lätt att vi tänker på kroppen som en robot när det kommer till anatomi. En massa delar som är ihopsatta, precis som när man monterar ihop en byggsats. Vi tittar på varje individuell del och lär oss allt om den men ofta missar vi hur delarna fungerar tillsammans.
