Karins Yogavärld

För 21 år sen övergick jag från enskild firma till handelsbolag. Det var ett stort steg. Företaget har växt och transformerats till ett AB som numera är börsnoterat! Wow! kanske du tänker nu – mäktigt! Ja det är det! Jag är så ofantligt stolt över min, och min partners, enorma succé och våra gemensamma framgångar. Visst har vi haft kämpiga perioder då vi funderat över hur i hela friden vi ska få ihop det. När vi så småningom anställde två medarbetare ökade ansvaret och samtidigt pressen. Det var kul att se dem växa och utvecklas inom företaget samtidigt som det krävdes att vi investerade både tid och pengar i vår personal. De senaste 10 åren har det mer eller mindre rullat på av sig själv. Vi skördar frukten av vårt hårda arbete och allt vi investerat. Det går inte en dag utan att jag ser tillbaka på den dagen, för 21 år sedan med tacksamhet över att vi gjorde ett medvetet val att satsa stort – med allt vi hade utan att egentligen ha den blekaste aning om vad vi gav oss in på.

Om det här vore sant… Om jag varit så ofantligt framgångsrik hade alla runt omkring mig applåderat, klappat mig på axeln och sagt till mig att jag är grym och att jag ska vara stolt.

Nu handlar inte den här historien om ett företag utan om min relation och mitt äktenskap. Vet ni, jag är lika stolt över det som om jag skapat ett framgångsrikt företag!

Överallt, i tidningar och tv-soffor pratas det om kraschade förhållanden och trasiga äktenskap. Hur man ska göra för att klara sig som singel och de bästa dating sidorna på nätet. Lyckligt skild – finns det någon som är det? Ja det finns det absolut! Jag tror inte att man ska kämpa tills man går sönder och jag är övertygad om att i vissa fall mår alla bättre av att man går åt skilda håll. Men jag tror också att det finns något som heter LYCKLIGT GIFT. Jag har länge känt att jag knappt vågat berätta hur mycket jag älskar min man och hur glad och tacksam jag är över vår relation. Det har känns fult och skrytigt. Som om jag påstod att jag sitter inne med alla svaren. Flera gånger har jag fått beska kommentarer och gliringar i stil med “Alla män, ja förutom din då… “ så jag har tystnat. Men inte lägre!

Idag firar jag 16årig bröllopsdag. I 21 år har jag haft förmånen att leva tillsammans med en helt fantastisk människa som jag älskar och respekterar över allt annat. Vi har två underbara barn tillsammans som jag är galet stolt över, även när de utmanar mig. Jag är lyckligt lottad jag inser det, och jag är galet stolt över vårt arbete och vår relation. We got this! Jag ser fram emot resten av mitt liv tillsammans med dig och våra barn!

Jag älskar dig Göran!!!

/Karin

Solen skiner ute och hösten känns i luften. Jag har tagit en rask promenad på en timme och hunnit med en stund på yogamattan. Det är en utmaning att få till min egen yogapraktik. Ibland behöver man en kickstart. Att göra en plan och skapa ett litet miniretreat hemma kan vara ett sätt eller att anta en yogautmaning – köra en yoga shred (min lärare Sadie Nardini har flera online) eller att boka in en yogaresa att se fram emot kan vara ett annat sätt att få fokus och ordning på min egen praktik.

I januari har jag förmånen att tillsammans med resebyrån In shape Travel erbjuda ett yogaretreat på en av mina favoritplatser i hela världen. Den här underbara oasen erbjuder mig återhämtning, ny energi och inspiration. För mig är det här en magisk plats där jag är totalt avslappnad och får njuta till fullo. Att få kombinera det här med ett yogaretreat har varit en dröm för mig och nu kommer det att bli verklighet.

Tillsammans med mig får du möjlighet att släppa på prestationskrav och påminna dig om vem du är, utmana både kropp och sinne i inspirerande yogaklasser, skräddarsydda för den här veckan.

Tillsammans kommer vi röra oss, svettas, skratta och möta oss själva på mattan precis så som vi är. Utan att bli bedömda eller ifrågasatta. Släpp taget om det som håller dig fast, utforska vem du är när du förenklar din vardag och upptäck hur du får ett lyckligare liv med mer tid för det som är viktigt för dig.

Följ med mig till Thailand, Hua Hin, på ett inspirerande yogaretreat i Januari. Boka din resa hos In Shape travel som är arrangör och kan svara på alla dina praktiska frågor. Maila mig om du vill veta mer om innehållet. Jag hoppas vi får möjlighet att yoga tillsammans i Thailand

Förra veckan tog jag tre timmars semester. Ja, du hörde rätt. Tre timmar – inte tre dagar. Jag delade tiden mellan 1,5 timme i hängmattan med en bok och 1,5 timme på golvet i båten. Min man och jag körde till en liten vik, slängde i ett ankare, la oss på golvet i båten och lyssnade till vågornas kluckande. Efter en lång tystnad sa jag till min man.

– När gjorde vi det här sist? När tog vi semester sist?

-Jag vet inte, svarade han.

Sen låg vi där tysta en lång stund och bara latade oss!

Som egenföretagare och frilansande musiker har jag under 25 år hackat i mig att jag arbetar när alla andra är lediga. Jag har missat högtidsdagar och fester. Jag har rest massor! Lucky me! (obs! Inte sarkastiskt) Jag har tillbringat vintrarna i Thailand och våren i Nashville men mina resor är alltid förknippade med arbete. Även om jag kan ligga vid en polkant hela dan måste jag tillslut koppla på och stämpla in. Jag måste leverera. Jag måste prestera och jag kommer att bli bedömd. Även om jag njuter i solen är jag inställd på att snart kavla upp ärmarna och sätta fart igen. Om jag är hemma och “ledig” finns det som bekant alltid något att göra så riktigt ledig kan jag nästan inte minnas när jag var sist.

Jag har funderat en hel del på det här med att vila och vad det fyller för funktion. Hur vila och återhämtning kan se olika ut för olika människor och kommit fram till att jag nog innerst inne tycker det är lite läskigt att vila. Jag känner mig lat och det finns något fult med ordet lat. “Ligger du här och latar dig?”  det låter inte särskilt positivt. Jag tror att det är superviktigt att vi faktiskt latar oss rejält ibland. Att vi inte gör ett endaste dugg. Att vi är sådär riktigt onyttiga, inte presterar eller producerar det minsta lilla och framför allt att vi inte har dåligt samvete för det. Så nu vill jag höra; Hur vilar du? Vad innebär det att vara ledig? Får du dåligt samvete när du latar dig, även om du har semester? Hit me!

/Karin

Få nya kunskaper och låt dig inspireras av ett nytt sätt att yoga!

Den här helgen är för dig som är intresserad av min 200 TT – CSV Yogalärarutbildning men även för dig som vill fördjupa din egen praktik och är nyfiken på CSV Yoga.

Addera biomekanik, fysik och holistisk rörelse anatomin till din praktik. Lär dig övergångar som boostar dina och dina elevers styrka, energi, flexibilitet. Yoga på ett sätt som förebygger skador och stärker dig inifrån och ut.

Pröva på CSV yoga i kreativa klasser under en hel helg, samtala om vad det innebär att undervisa från ett CSV perspektiv. Lär känna mig och hur jag undervisar för att lättare veta om 200 timmarsutbildningen kommer att passa dig!

NÄR: 29sep – 1 okt

VAR: YOGA DEVI – KUNGSHOLMEN, Stockholm

ANTAL PLATSER: 10 (endast ett fåtal kvar) anmäl dig genom att mail mig karin@yogada.se

INVESTERING: 3000 kr

MER INFO: www.karinsyogaworld.com

Varmt välkommen att testa den nya generationens yoga!

Längst fram i rummet står instruktören. Jag lyssnar och gör precis som hen säger. Inom mig väcks “fröken duktig” hon som vill visa att hon minsann kan. Instruktören börjar hoppa, jag hoppar – fast jag har en instabil fot som jag lätt stukar. Hen hoppar fortare och ropar ut i rummet. “- kom igen! nu köööööör vi! Jag hoppar fortare. Känner hur mitt högerknä, som jag opererat 2 ggr, protesterar och jag tänker att jag borde slå av på tempot men det är som att min egen vilja är bortblåst och jag väntar på tillåtelse från instruktören att få sluta. Knät skriker högre “- Karin tagga ner på tempot!” Instruktören hoppar och hojtar “- Nu ska vi bränna kalorier!” Jag tänker på gårdagens middag med vin – jag tänker på kalorierna och hoppar vidare.

Nästa dag är jag öm runt både fotled och knä. Skippar morgonpromenaden och haltar ner i köket. Jäkla skit. Nu kommer jag inte kunna gå min vanliga runda på ett par dar.

Varför lyssnar jag inte på min kropp – den vet ju vad jag behöver. Den är så jäkla bra, min kropp, för den både vet när jag kan lite till och när jag behöver slå av på tempot. Varför hör jag inte?

Som instruktör är det vår viktigaste uppgift att uppmana till att lyssna och vara inkännande. Peppa – ja visst! Men framför uppmana till att lyssna och vara inkännande.

Gång på gång hör jag om skador, om vänner som börjat “tokträna”. Det går bra till en början men sen är det som träningsdjävulen slår till och de bara MÅSTE springa milen under 45 min och har anmält sig till NY maraton. Skadorna kommer som ett brev på posten. Jag hör om kompisar som får ont i ryggen och inflammation i handlederna efter två yogaklasser och jag frågar försiktigt varför de inte satte ner knäna och vilade eller gjorde hunden på alla fyra?

Jag läste nyligen om en kvinna som gick på sin första spinningklass. Hon var inte helt ovan vid träning men trots detta kände hon att spinningklassen tog på krafterna och var svårare än hon trott. Dagen efter kände hon sig lätt mörbultad men trodde det berodde på dålig kondition och otränade muskler så hon gick tillbaka. Några dagar senare kämpade hon med smärtor i benen, hennes urin var mörk som att hon led av vätskebrist och hon mådde illa. Tillslut uppsökte hon vård och fick reda på att hon fått Rabdomyolys, en mycket ovanlig men livshotande sjukdom som kan komma av överträning. När musklerna förstörs utsöndrar de proteinet myoglobin  vilket leder till att njurarna överansträngs och skapar extrem smärta i hela kroppen. Just den här händelsen gick att läsa om i American Journal of Medicine och där stod också att man stött på så många som 46 liknande fall som utvecklats efter just spinning. 42 av dessa i sambands med deras FÖRSTA spinningklass ever. Jag påstår inte att träning är farligt och inte att någon ska sluta med spinning men när vi börjar ett nytt, tufft träningsprogram eller testar en ny sport bör vi kanske mjukstarta och ge kroppen en möjlighet att successivt bygga upp styrka och kondition. Spinning är såklart en fantastiskt träningsform men det det är viktigt att både instruktörer och vi som tränar förstår att man behöver ge kroppen lite tid i början.

När jag instruerar yoga ser jag ständigt elever som pushar sin gräns. Jag försöker alltid uppmana mina elever att lyssna, att känna efter vad som funkar för dem just idag. Jag vet att det är en stor utmaning och inte helt enkelt. Jag har själv stått på mattan flera gånger och helt plötsligt knackar mitt stora ego på axeln och “fröken duktig” vill minsann visa att hon också kan gå djupare in en avancerad pose även om jag för länge sen konstaterat jag inte mår bra i kroppen efteråt. VARFÖR är det så svårt?

Måste man vara vig? Måste man vara snabb? Räcker det inte med att ha en stark kropp som orkar med det liv du vill leva. Kan inte idealen få förändras? En 45 åring kanske inte måste springa milen under 40 min? Det kanske kan vara ok med att vi springer, rör oss och mår bra!

Jag är ingen träningsexpert, långt ifrån, men jag efterlyser här med lite klokhet från både oss som tränar och oss som instruerar.  Att peppa? – ja!, att pusha över gränsen? – nej!  Vi som instruerar måste ta i beaktning att de flesta av oss har programmerat våra hjärnor så att vi inte lyssnar på de signaler kroppen ger oss. Vi må vara viljestarka, smarta, utbildade och ta skarpa och snabba beslut utanför träningslokalen men många av oss lämnar den egna viljan utanför dörren till träningslokalen och gör slaviskt som instruktören säger. Det gör att vi som instruerar har ett enormt ansvar men även vi som tränar.

Min kropp är fantastisk och det är din också. Den kan tala om för oss EXAKT vad den behöver och vad som är bra för den. Vi behöver bara LYSSNA. Så spänn ut öronen när du tränar nästa gång och lyssna på din kropp!

Namaste

/Karin