Helt plötsligt var världen annorlunda, en dag vaknade jag och allt var kallt, kalt och kyligt. Tv:n brusade i bakgrunden och rapporter om terrordåd, massinvandring och problem gick på repeat. Vart jag än vände mig lyste hatet i människors ögon, människor som är mina grannar, kollegor och vänner uttryckte irritation över tiggare, flyktingar, den ökade brottsligheten och gränskontroller.
En torsdag i november satt jag i min bekväma nyinköpta soffa från Miomöbler och frös. Jag orkade inte gå ut och hämta ved, så jag skruvade upp värmen på elementen och tänkte inte nämnvärt på elräkningen. Jag tänkte däremot på att jag inte skulle åka till Thailand i år – jag skulle tvingas vara hemma och frysa. Jag tyckte synd om mig själv. Jag höjde ljudet på tv:n och såg mannen med sidbena och svarta glasögon slipat svara på frågor om invandringen och den problematiska situation vårt land stod inför. Jag såg valresultatet. Jag hörde debatten om vi och dom. Jag kände mig matt, orkeslös. Är det här mitt land? Mitt Sverige som jag stolt målat upp som ett ideal. Jag kände mig plötsligt gammal.
Ska det var så svårt? Vi är alla människor. Vi är samma. Då tittade jag ut genom mitt vardagsrumsfönster och fick syn på en stor rosa ros, alla bladen var utslagna och den tryckte sig mot rutan som om den ville in. En rosa ros – i november.
Jag reste mig och gick fram till fönstret. Jo, den blommade. Den rosa rosen, ville in och jag ville ta in den för att skydda den från kylan.
Människorna vid gränsen ville också in, de söker skydd från krig, från svält och kyla. De kommer över mörka vatten, riskerar sina egna och sina barns liv med hopp om en framtid någon annanstans. Jag tittar på rosen. Den är ljust rosa, skir och vacker. Helt plötsligt ser jag en hand som sträcker sig mot mig och jag hör ett rop på hjälp. Jag ser ett svart hål och handen dras ner i hålet och försvinner samtidigt som ropet upphör. Jag känner mig tom inuti. Plötsligt skäms jag över att jag sitter i min nyinköpta soffa och tycker synd om mig själv. Jag vet att det finns goda krafter, människor som ger av sig själv, av sin tid för att hjälpa andra. Goda krafter som organiserar sig, som frivilligt utan lön hjälper flyktingbarn med kläder, läxor och famn att vila i. Jag plockar ner min gitarr. Fingrarna letar sig över strängarna och en melodi och text formas i mitt huvud.
