Ligger i hängmattan och tänker på hur den här sommaren utvecklats… Inte alls som jag tänkt eller planerat som för så många andra.
Men trots det känns det rätt okay. Jag har min familj, vi är friska, vi bor bra på landet nära vattnet och kan nå naturen bara vi kliver utanför dörren. Egentligen har jag inget att klaga på. Många skulle nog kalla det ett drömläge. Å det är det, fast… Jag längtar till mitt Nashville och alla mina vänner där, låtskrivarmöten, inspirerande miljöer och samtal. Längtar efter happy hour på Lockland Table och Sliders och Kinoa fritters på Burger Up.
Jag längtar efter alla inställda gig alla musikaliska möten och alla sommarens konserter jag ville gå på.
När jag dyker in i allt som skulle ha varit så har jag svårt att uppskatta det som är. Sorry – jag är inte bättre än så.
Just idag är en sån dag när jag kan titta på allt jag har och endå känna saknad och längtan efter det jag inte kan få just i denna stund.
Kanske är det också så att det kommer att ta en hel evighet innan vi får eller kan resa igen? Vem vet? Det är nog ovissheten som är det värsta. Hade någon gett oss ett datum. 23 november DÅ är allt över eller 1 jan 2021 kan ni återgå till det normala då hade det kanske känns enklare…?
Så nu övar jag mig på att leva i nuet. Att känna mig lugn i att jag inte vet – att ingen vet och det är skitsvårt för ett kontrollfreak som jag.
Jag övar på att ta vara på det jag har. Att sy i en knapp som legat och väntat i ett år, att beställa en ny tätningslist till vår ugn och att städa i en låda som inte går att öppna… Jag odlar, äter det jag odlat och känner mig trots allt ganska nöjd…
Men jag vill ändå veta… när tar det slut…?
