Karins Yogavärld

Ligger i sängen med jetlag! Klarvaken. Funderar på ordets kraft. Hur mäktigt det är att små bokstäver bildar ord som kan förändra värden. Ord kan riva ner, såra och förstöra, läka, bygga upp och stärka.

I skrift finns det så många sätt att missförstås. Nyanserna blir inte lika tydliga. Betoningen på orden kan missförstås. Kraften, avsikten med orden tolkas och mellan raderna står osynliga ord som bara mottagaren ser.

Jag älskar dig – jag hatar dig. Starka ord – eller utan värde?

Håller vårt språk på att bli urvattnat? Saknar orden mening, betydelse? Är det viktigaste reaktionen eller budskapet?
Är det okay att slänga ur sig vad som helst för att få en reaktion?  Har vi blivit så blasé att vi inte reagerar när vi läser vad andra skriver på social media?

Var det viktigare förr, när vi kommunicerade ansikte mot ansikte, att välja sina ord? Använder vi telefonen som en sköld när vi skickar ut något på snap chat eller andra sociala medier? Behöver vi stå för det vi skriver på samma sätt som vi behöver stå för det vi säger?

Min dotter är 14 år och slukar Netflixserier på löpande band. Alkoholproblem, självmordsförsök, droger, mobbing, tonårsgraviditeter, bilolyckor. Allt vimlar förbi i högt tempo, en tv-vardag där allt framstår som en helt normal del av livet. Alla har problem, alla vill bli hörda, alla sticker ut på något sätt och gör man inte det är man en grå mus som ingen ser. En i vimlet. En som ingen lyssnar på. Vad ska man göra för att bli sedd? Skrika högre än alla andra? – SE MIG!!!

Vad är normalt? Hur ska man kunna veta? Att vara tonåring nu måste vara sjukt mycket svårare än när jag växte upp. Då konkurrerade man om uppmärksamheten på skolan där man gick. Nu är hela världen tillgänglig i telefonen och man kan va kompis med (läs följa) alla artister och skådisar och hålla koll på precis allt alla gör hela tiden och jämföra sig med dem.

Alla tankar och funderingar, nästan all vår kommunikation avhandlas i skrift. Ett snap ut i det svarta hålet – på min story eller i en sluten grupp?

Att skriva och hålla sig till sanningen eller att spetsa till det lite, göra det mer intressant? Har du hört? Skvallret går snabbare nu. Rykten flyger högt och lågt. Ingen tänker på konsekvenserna.

Vi väljer ständigt, ska alla kunna se detta eller bara mina vänner? Delbart – eller inte delbart? Vad får jag för reaktion? Hur många har sett/läst? Ingen respons, inga kommentarer. Nästa gång skriker jag ännu högre, tar i lite till för att få en reaktion?

Jag har alltid tyckt att orden och utrymmet för olika tolkningar är spännande och intressant och det är därför jag skriver.

Jag bloggar för att jag vill skapa debatt, dela med mig av mina tankar, bolla idéer. Jag kastar ut en bloggbomerang och hoppas att den skall studsa tillbaka. Jag är alltid lika spänd på vilka reaktioner som kommer. Mothugg – eller medhåll. Tummen upp eller tummen ner. Jag skriver om det jag funderar på, det som händer i min vardag, det som händer runt omkring mig och i världen. Jag skriver för att skrivandet har blivit ett begär. Ju mer jag skriver – desto mer vill jag skriva.

Ute är det ljust, dags att gå upp om 2 timmar…. fåglarna kvittrar godmorgon till världen!

Ord kan vara mäktiga, personliga eller opersonliga. Glöm aldrig att dina ord gör skillnad och att du har makten och möjlighet att påverka både andra och dig själv med dina ord!

/over and out från sängen…

Jag har varit lite dålig på att blogga fastän jag skriver hela tiden. Jag klottrar i anteckningsböcker, på baksidan av kvitton, i min dator och telefon. Samtidigt som jag skriver låtar, bloggar och jobbar här i Nashville skriver jag en bok (!!!!) och dessutom har jag filat på ett nytt projekt som fram tills nu varit hemligt. Trumvirvel…. Ett samarbete med resebyrån In Shape Travel! Det känns otroligt roligt och spännande att berätta att allt detta nu kokat ner till en yogaresa till Thailand i Januari 2018.

Första gången jag åkte till Thailand var över 18 år sen. Jag älskar landet, klimatet och människorna. De senare åren har vi återvänt till en liten pärla vi hittat utanför Hua Hin och nu känns det extra roligt att berätta att just där – på en av mina favoritställen i hela världen – kommer jag tillsammans med In Shape travel erbjuda ett yogaretreat i Januari.

Om du är sugen på att kicka igång nästa år med en vecka tillsammans med mig föreslår jag att du kollar in detta. YOGARESA MED KARINs YOGAVÄRLD

Namaste

Karin

Vi befinner oss hela familjen i Nashville – det är helt fantastiskt och samtidigt skitjobbigt att umgås så här tätt inpå varandra hela familjen.

Eftersom vi hemskolar våra barn när vi är är har jag träffat på en hel del hemskolande föräldrar – främst mammor. Jag är helt förundrad över hur de får allt att gå ihop. Jag satt och tjuvlyssnade på en grupp mödrar som pratade lite på fotbollsträningen. Jag konstaterade snabbt att dessa supermammor går upp tidigare än alla andra i familjen och innan de lägger sig har de förberett allt för dagen som kommer, de  planerar alla sina matinköp och skriver långa listor på vad som ska göras. De skjutsar sina barn – hit och dit, bakar kakor och dessutom ansvarar de till 100 procent för sina barns utbildning. Mycket sällan hör jag något nämnas om papporna. Möjligen klagas det lite över hur mycket partnern arbetar.

Jag blev helt matt bara av att sitta och tjuvlyssna…. Under de senaste 14 åren har jag varit mamma och tillsammans med min make, pappan, har vi försökt få livspusslet att gå ihop med karriärer, kräksjukor, husbyggen, sociala middagar, sportaktiviteter, föräldraföreningar, personliga kriser, förlust av vänner som inte längre finns hos oss och mer därtill. Nyckelordet är TILLSAMMANS. Jag är oerhört tacksam över att jag har någon att dela allt detta med. Att vi är två och att vi på något magiskt vi klarat av att rida ut de stormar som kommit. Under våra 14 år som föräldrar har det också funnits otroligt många fina upplevelser, lycka, glädje och tacksamhet och jag väljer att fokusera på det, för allt det där andra, som också hör livet till, det kommer och det passerar.

Jag vill lägga min energi och tid på hur jag ska få en välmående familj, en bra relation med mina barn, en livslång relation med min man jag vill inte lägga min kraft på en tvättkorg. Jag jobbar konstant med att lägga undan “fröken duktig” inom mig och låta henne vila. Sängen förblir obäddad vissa dagar (alla dagar om inte min man bäddar, ha ha ha)

När jag lämnade sonen på fotbollsträningen igår hörde jag en mamma säga  “Jag la ner både en vattenflaska, uppskuren frukt i en ziplockpåse, några salta kex och solskyddsfaktor i din väska” Jag drog på munnen och sa… nu hamnar du i min blogg som den “perfekta mamman” – hon med superkoll på allt. Min son ska va glad om han får med sig en vattenflaska. Vi skrattade och mamman sa; “men jag glömmer också… “ och visst gör hon det. Det gör vi alla. Vem är den perfekta mamman, eller pappan? Vi gör alla så gott vi kan. Jag vill försöka förändra och ta bort de saker som hindrar mig från att lägga mer tid på roliga inspirerande saker. Jag återkommer när jag har en åtgärdsplan och en lista på 10 punkter som funkar!

Jag blev påmind i morse om hur viktigt det är att välja riktning. Tog en yogaklass på studion som ligger i mitt kvarter och när vi låg i savasana och jag mer eller mindre flöt runt i både kropp och sinne efter ett svettigt pass kom jag att tänka på hur jag ofta gör jag saker på autopilot. För att jag alltid gjort så, för att jag tror att jag måste, eller att det inte finns andra alternativ. Det går egentligen igenom i allt i livet, både i karriär, familjeliv eller träningsmål. Ju tydligare jag är med vad jag vill och vart jag ska, ju mer saker jag plockar bort som står vägen, desto tydligare blir målet och mina val på vägen dit blir lättare. Det är oerhört lätt att tappa fokus när man låter saker runt omkring störa. Jag fick ett tips av min yogalärare att ge mig själv en kort stund, 3 ggr om dagen, då jag återknyter till min intention och påminner mig om min riktning och varför jag gör det jag gör.

Därmed inte sagt att det är lätt. Det är inte ovanligt att jag finner mig själv i en återvändsgränd – där jag befunnit mig förut och att jag får påminna mig om att ta en titt på det som finns runt omkring mig och de val jag gör. Tjänar det mina syften?

När vi börjar en yogaklass brukar vi sätta en intention för passet. Du väljer själv vad du vill lägga in. Kanske är det något du funderat på, stort eller litet. Något du önskar eller något du kämpar med. På samma sätt kan du sätta en intention för din dag och ditt liv.

Jag vill ge dig en utmaning:  Skriv ner 3 saker du vill och som är viktiga för dig.  Det kan vara lugn och ro, ett bättre jobb, mer tid till barnen, bättre matvanor, mer tid för yoga, mer tid för vänner, bättre ekonomi, ett lyckligare äktenskap. Det kan vara stort – eller litet. Det finns inga fel eller rätt här. Fundera på vad du vill och vad som är viktigt för dig.

Fundera sen på vad du gör (eller inte gör) som leder dig mot – eller bromsar dig på din resan?

Finns det något du kan ändra på? Något du kan ta bort, lägga till? Någon du kan be om hjälp?Ett beteendemönster som behöver brytas? Kan du lägga till en ny vana? Kan du minska stressen genom att frigöra tid, kan du välja bort något? Behöver du bryta en relation?

Det kan vara en jätteutmaning att överhuvud taget identifiera vad du vill och vad som är viktigt för dig. Kanske är det lättare att identifiera det du inte vill – det du inte trivs med. Börja där i så fall. Ju mer saker du plockar bort, desto tydligare blir vägen och det som finns kvar tillslut är det DU vill.

Det är spännande – testa!

Namaste.

Jag har förmånen att få stå på stora scener med fantastiska artister. Kontrasten från att stå i Dalhalla framför 4000 människor till att sjunga på barn och ungdomspsyk är enorm. Jag kan ärligt säga att det ena inte överträffar det andra – det är bara olika. Vid ett tillfälle efter en av våra konserter på barn och ungdomspsyk dröjde sig en 14 årig flicka kvar i rummet när vi höll på att packa ihop. Hon satt tyst i ena hörnet och tittade inte upp. Personalen höll sig i bakgrunden. När vi gjorde oss klara att börja bära ner sakerna i bilen såg jag att tjejen satt kvar. Jag vände mig mot henne och skulle precis säga hej då när hon reste sig och titta de rakt på mig med sina mörka ögon som var täckta av en alldeles för lång lugg. ”-Jag vill så gärna prata en stund med dig – har du tid?”

Vi satte oss ner och flickan började berätta om sitt liv. Stora tårar vällde upp ur hennes ögon när hon berättade om en frånvarande pappa och en alkoholiserad mamma. Om skräcken då hon bevittnat ett knivdåd på tunnelbanan i Alby som slutat med att mannen, en ung 20 årig rappare, avlidit. Hon berättade om att inte orka, att inte veta vem man är och om att tappa fotfästet. Hur gör man för att komma vidare, komma ur och förbi. Inga vuxna fattar? Tillslut satt jag med henne i mina armar och tårarna rann även ner för mina kinder. Vad säger man? Hur kan man trösta och inge hopp? Jag vet inte var du är nu – har inte träffat dig sedan dess. Men du har en sång nu – en alldeles egen – den är din.

”Your bravery wins a thousand battles you can’t see

Seeing who you’ve become strengthens every part of me

Your stronger then most and your heart’s not closed

Standing tall and beautiful

Infront of me”

Lyssna på sången och en intervju vi gjorde här i Nashville här:

https://vimeo.com/205800008