Karin Thyr
Yoga World

livet

livetLivsstilYoga

Vad är Core Strength?

Vad är CORE STRENGTH? Handlar det bara om magmuskler, drömmen om den perfekta kroppen och att kunna stoltsera med ett sexpack? (eller fyrpack som min son sa när han var yngre) Själv har jag ett tvåpack. Två valkar som jag älskar att hata – men innanför, där finns en hel värld av muskler som jag faktiskt har ganska bra kontakt med – tro det eller ej!

För mig innebär core strength så mycket mer. Det handlar om inre styrka både fysiskt och psykiskt. Att orka tackla de med och motgångar jag stöter på i vardagen.  CORE STRENGTH VINYASA YOGA ger mig verktygen att klara det jag behöver klara och hjälper mig skala bort det jag inte längre behöver.

När ordet CORE dök upp i träningsvärden handlade det om bålstabilitet. På corepassen tränades övningar för rygg och mage. Det gör vi även i CSV yoga men där syftar ordet core på hela kroppens kärna, där musklerna kring korsbenet spelar en avgörande roll. Från korsbenet sträcker sig ett komplicerat muskelsystem på båda sidor om ryggraden upp till nacken. Dessa muskler styr och stabiliserar ryggraden och i CSV yoga kallar vi dem djupa muskler. Vi börjar inifrån och bygger ut i alla riktningar en styrka och en stabilitet som bär oss i alla positioner på yogamattan men även utanför.

Riktig core strength handlar långt ifrån bara om muskler för mig. För att vara stark på insidan måste jag också våga vara svag. Jag måste våga tveka, undra och ifrågasätta. Jag måste våga satsa på en relation med mig själv i första hand och investera tid i att umgås med mig själv. Att veta vad jag vill, vad jag känner och hur jag vill ha det och inte fundera så mycket på vad andra vill och förväntar sig. Vilka människor vill jag omge mig med och vilka sammanhang vill jag finnas i?

För mig har det helt ärligt varit lättast att identifiera vilka sammanhang och människor jag INTE vill ha i mitt liv. Det coola har varit att när jag började rensa lite såg jag plötsligt med extrem tydlighet vad som fanns kvar och kunde fokusera på det istället.

Att stå stadigt även när det stormar, att våga vingla lite men veta att jag själv besitter styrkan inom mig att rida ut även svåra stormar. Att också våga be om hjälp och förlita mig på att det finns människor i min närhet jag kan stödja mig mot när jag behöver det. Det är
for mig.

 

 

 

26 januari, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
livetLivsstilYogaYogalärarhackyogavideo

Yogalärarhack: Går det att tjäna pengar på yoga?

Varför är det så obekvämt att prata om pengar? Går det att tjäna pengar som yogalärare utan att “sälja sin själ” och hur mycket ska/kan man ta betalt? 

Jag och yogaläraren Sadie Nardini pratar om pengar och yoga på Sadie Nardini Facebook live! 

Vi delar med oss om våra tankar hur ekonomiskt överflöd och spirituellt överflöd inte måste vara två separata saker utan att det faktiskt kan vara samma sak. Ta del av Sadies 3 steg till hur det kan uppnås.

 

– Karmakamel

Det finns en föreställning om att yoga ska “ges som en gåva” och att gurus i Indien minsann inte tar betalt. Det är en myt. Kanske tar de inte alltid emot pengar men de får gåvor som gör att de inte behöver ta betalt. En sak är säker; när de första gurusen kom till västvärlden för att undervisa flög de inte till Europa och USA på en karmakamel. De hade rika sponsorer som köpte flygbiljetter, ordnande med boende, mat och yogalokaler.

– Donationsklass

Med det sagt tycker jag att det gäller att hitta balansen. Vad ska en klass kosta? Kolla runt på studios där du bor. Hur ligger andra prismässigt? Vad har du för kostnader (lokalhyra, resor, te, fika osv)

Visst vill man ge tillbaka och dela med sig men det funkar ju inte om du gör det hela tiden. Du har väl precis som jag lån och räkningar att betala?

Erbjud en gratis – eller donationsklass i månaden. Erbjud en extra lång klass någon gång i bland (till ordinarie pris). Lägg upp gratis videos på youtube och Facebook och ta betalt för dina kurser och utbildningar. Du har utbildat dig, du har satsat både tid och pengar och din kunskap är självklart värd något.

– Allt är gratis

Allt är gratis online. Du kan till och med gå en Harvardkurs online helt gratis. Men det du gör som yogalärare är inte bara att leda en klass rätt upp och ner. Du ger så mycket mer. Dina elever kommer glömma bort vad du säger och vad du gör under klassen men de kommer aldrig glömma bort hur du fick dem att känna och det är just därför dina elever kommer tillbaka. Gång efter gång!

Dela, kommentera, diskutera!

Namaste

/Karin

*Hack – entusiast med stort intresse av att få en fullständig förståelse av ett system.

 

 

11 januari, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
livetYoga

#metooyoga

Nu enar sig yogavärlden och när jag läser alla historier på @yogagirls hemsida blir jag ledsen, förbannad och upprörd – det värker i hela kroppen. Vi bloggare på Yoga World har samtalat om gränser, justeringar, assisteringar, lärarrollen och förhållningssätt till våra elever. Det känns så självklart, för oss alla, att visa respekt och omsorg och värna om det förtroendeuppdrag vi har när vi undervisar i yoga. Idag skriver även Veronica Jäderlund i sin blogg om gränsdragning, om rollerna lärare – elev och vad vi kan tänka på i yogasalen för att inte hamna i en situation där någon behöver känna sig obekväm. Även Johanna Alvin och Livia Wanntorp pratar om detta viktiga ämne i sina bloggar idag!
När jag, som elev, äntligen får lägga mig ner i Shivasana efter ett pass längtar jag efter min lärares omsorg. Beröring på precis rätt ställe som leder mig in i avslappning och får mig att mjukna och liksom smälta ut på mattan. Som lärare är jag medveten att långtifrån alla känner som jag och att även det godaste intention kan uppfattas fel. I CSV yoga justerar vi inte eleverna så ofta i asana praktiken. Ser vi elever som inte kommit in rätt i positionen bryter vi ner och bygger upp positionen från början. Eftersom jag själv upplevt en mängd obekväma justeringar genom åren, justeringar som rentav skadat mig när läraren ”bestämt” att jag ska djupare in i en position än vad min kropp velat, är jag ytterst försiktig när det kommer till att själv justera och assistera. För mig handlar det mest om små tweaks där man med ett finger eller en lätt hand kan visa eleven vägen in sitt unika uttryck.
Visst kan det bli fel, även om man är inkännande och tänker sig för. På en yinyogaklass hade jag instruerat hur eleverna skulle komma in i bananen/halvmånen. Jag tittar runt i klassen och ser en man vars arm ligger i en helt, för mig, vansinnig vinkel och hela armen hänger tungt i axelleden. Jag hämtar en kudde och tänker att jag ska hjälpa honom tillrätta och när jag mjukt (tack och lov) lyfter lite försiktig på hans arm säger han högt (och bestämt) STOPP! Det visar sig att han har en trasig axel och armbåge som är opererade och han har i princip noll mobilitet. Jag pratade med mannen efter klassen och fick än en gång upp ögonen vilket oerhört stort förtroende det är att leda yoga.
I Shivasana vill jag med den godaste intention ge mina elever lite extra som gör att de känner sig omhändertagna och sedda. I en grupp där jag känner eleverna är det aldrig några problem. Det känns ganska tydligt vem som vill ha beröring och vem som ha sitt space. Ett gott råd jag fick under en utbildning som jag använder mig av ofta, speciellt i nya grupper är:  Innan Shivasana,  tala om att du kommer att gå runt. Be de elever som vill att du kommer,  lägga sig med huvudet mot dig och de som vill ha eget space ligger med huvudet bort från dig.  På så vis behöver ingen ligga på spänn å tänka: kommer hen nu så måste jag säga till att jag inte vill.
I skenet av den viktiga debatten #metoo får vi inte bli rädda för beröring, människor behöver beröring. Här är dialogen viktig mellan elev och lärare. Att gång på gång uppmana sina elever att kommunicera. Vad behöver du? Vad kan jag hjälpa dig med?
Efter den sista klassen på min CSV introduktionshelg i höstas sa en av eleverna: “När du går runt, det är det bästa! Sluta aldrig med det”. Det stärkte mig – jag är på rätt spår. Människor behöver beröring utan krav, utan motprestation. Att bara få ta emot. Jag har möjligheten och förmånen att få ge det i slutet av en klass. Att utnyttja det förtroendet, speciellt i en elev – lärare relation, är fult och oetiskt. Ingen ska behöva känna sig dum eller utsatt. Inte i yogasalen eller någon annanstans.
10 december, 2017 | 4 KOMMENTARER!
livet

#metoo

Orkar nästan inte läsa fler berättelser – men fortsätter att läsa för att varje kvinna, tjej, flicka, pojke, och man som blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp har rätt att bli hörd. Rätt att bli lyssnad på. Rätt att få upprättelse. Vi pratar hemma och dottern säger, “#metoo… gäller det även såna småsaker som att killarna i skolan kladdar eller säger nedvärderande saker och kallar en tjej hora? Det är väl sånt man får skaka av sig – de är ju killar…” Jag är tyst en stund. Det är inte småsaker det är en del av en kultur som jag vägrar vara en del av. Killar ska inte komma undan med ett sånt beteende bara för att de är killar. Killar ska ta ansvar för sina handlingar.

Om de vuxna som funnits i min närhet de gånger jag själv blivit utsatt som barn och tonåring hade klivit in och tagit diskussionen med killarna istället för med mig kanske just de killarna tänkt om? Jag som tjej fick istället höra. “Ta det inte så allvarligt – tänk på att han är kille, han vet inte bättre, han vet inte hur han ska bete sig, han gillar säkert dig men vet inte hur han ska göra?” Det är inte klokt när man tänker efter. Killen fick i bästa fall ett – “nu får du ge dig” av min mellanstadielärare och på högstadiet vill jag minnas att det knappt höjdes ett ögonbryn. Alla visste att X var “hopplös” och det var bara att hålla sig undan.

På ett jobb drog den etablerade ljudteknikern och hans kompis “fotografen” ett skämt om mina bröst som eskalerade till mycket grova kommentarer.  Jag stod där, ensam. Alla i rummet, crew, artister och band var passiva tysta deltagare. När de upptäckte att jag blev arg skulle det slätas över med erbjudanden om att de skulle fotografera mig och ta sexiga bilder om jag bara ville klä av mig och inte va så pryd. Jag stod upp för mig själv, sa ifrån, de fortsatte, och drev det vidare tills jag rasande, kränkt och ledsen gick där ifrån. Senare fick jag samtalet från artistförmedlingen att de tyvärr inte kunde boka mig på gig i framtiden om jag inte kunde samarbeta med teknikern. Jag fick rådet att be om ursäkt till honom.

Skulle jag ha tagit detta, accepterat att “boys will be boys”? Det tyckte kvinnorna på artistförmedlingen som valde att fortsätta anlita teknikern men inte mig.

Jag skulle kunna fortsätta med exempel efter exempel. Som sårat, skadat och skrämt mig gång på gång genom livet men jag stannar här.

Snälla! Kan min dotter få slippa växa upp i ett samhälle där detta är en del av normen och en del av det vi måste acceptera? Kan vi gemensamt ta ansvar och  uppfostra våra söner till unga män som vet vad respekt mot alla människor innebär på riktigt? Kan vi få våra döttrar att förstå att de inte måste acceptera någon form av kränkande handling  – verbal eller fysisk.

Killar i flödet som inte förstår behovet av #metoo. Rannsaka er –  Det går inte att läsa flödet på Facebook utan att tänka – har jag bidragit till detta?

Nu när ni vet bättre – gör bättre!

Namaste

/Karin

 

19 oktober, 2017 | 1 KOMMENTAR.
Karins Yogavärldlivet

Just Breathe – hear me ROAR! (fortsättning på “Lets talk”)

Rörde upp en storm på sonens skola. Åker hem, kommer in i hallen och läser texten på min egen mössa “Just Breathe” Vad gör man när tålamodet tar slut? När man ser att sonen mår dåligt och gråter sig till sömns varje kväll. När man gått alla officiella, rätta vägar. När man pratat med lärare, mentor, rektor, specialpedagoger, elevhälsan och inser att ingen av dem pratar med varandra. Vad gör man? Är det då man höjer rösten, skriker och ryter i som en arg lejonmamma?

Omständigheterna på min sons skola är ohållbara. Han har gått från en glad positiv kommunikativ individ till en ledsen, inåtvänd, arg, frustrerad och orolig liten person som kämpar med att förstå sitt eget beteende. Sonen somnar gråtande. Jag somnar och vaknar med en klump i magen.

Ingen är elak mot honom, han är inte mobbad eller utsatt men det är en enda röra på skolan och han faller mellan stolarna. Han vet inte vad han ska göra på lektionerna, han förstår inte och får ingen arbetsro. Efter nästan 8 veckor i skolan tog skolans ledning ett grepp och gjorde om hela årskurs 4as arbetsgrupper. Det har lett till att min son mår lite bättre. Han är mer positiv, känner att han hamnat mer rätt med kompisar och att det sociala sammanhanget känns bra. Det är en oerhörd lättnad. Men problemen kvarstår med undervisningen. Flera av lärarna mår dåligt och klarar inte av att leda gruppen på ett bra sätt. Jag känner mig uppgiven, ledsen och arg.

Så idag (fredag) har jag rutit, jag har varit oproffsig och avbrutit, gråtit och höjt rösten. Jag har vägrat lyssna på borförklaringar och ursäkter. LÖS DET! Sluta skyll på varandra!

Sen kom helgen. Jag vilar, väntar och gör mig beredd att anfalla igen på måndag om det behövs.

/Karin

Ps. Vill du också en påminnelse att andas? Oftast andas jag genom och förbi. Ibland andas jag för att få kraft att ryta. Mössan köper du här: YOGADA

 

 

 

15 oktober, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 12 13

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.