Yoga

“True yoga is not about the shape of your body, but the shape of your life.”
​— Aadil Palkhivala

Varför yogar du? Är det så att det, precis som så mycket annat också handlar om någon form av prestation och mål? Nästan i alla sammanhang får vi tips om hur vi kan förändra vår kropp. Kost och träningsråd haglar det om var vi än vänder oss.

Den fysiska delen av yogan, asanapraktiken är bara en gren på yogaträdet. Ofta är det den fysiska praktiken vi börjar med och som sen leder oss vidare, närmre oss själva. Jag har insett att det var först när jag “klev på tåget” och aktivt investerade i tystnaden som jag ökade  distansen till bruset. Det var också där någonstans i tystnaden som livet och relationen med mig själv började.

För mig har det mesta handlat om någon form av prestation under större delen av mitt liv. Jag kan se tillbaka på hur jag jagat applåder i alla möjliga sammanhang, inte bara på scenen. När jag för många år sen hörde en legendarisk Örebrosångare ropa ut från scenen “Var är applåderna!!!” samtidigt som de sista tonerna av låten klingade ut och hörde publikens jubel tänkte jag “- ja – var är dom? och blir det någonsin tillräckligt?”

Jag har vetat om mina krav på prestation länge och ofta använd prestationskraven som en drivkraft. Tyvärr har jag nog ibland förväxlat de båda, eller likställt dem. När jag började yoga på det här sättet gick jag ner 5 kg i vikt utan att ändra på något. Eftersom den här formen av yoga har flera pulshöjande inslag och är utformad så att kroppen arbetar på ett sätt som ökar energiförbränningen var det inte så konstigt. Jag har vägt mer – jag har vägt mindre. Efter en lång höst med borrelia och kronisk trötthet är det just nu lite mer av mig än innan. Jag har inte slutat tycka om mig själv för det.

Yogan har hjälpt mig tycka om, inte bara min kropp, utan även mig själv. Den har tillåtit mig att tycka om mig själv kravlöst oavsett vad vågen visar. I yogavärlden figurerar underbara hashtags som uppmanar oss att vara oss själva, vara sanna, att vi duger som vi är och vi använder oss flitigt av ord som autentisk och äkta. Ändå har jag blivit förminskad och påhoppad av troll i nätvärden som har åsikter om hur jag ser ut eller vad jag väger. På en mindre bra dag är det allt jag kan fokusera på. Då känner jag mig också misslyckad och värdelös men oftast hittar jag ganska snart tillbaka till vad yoga är och betyder för mig och andras åsikter suddas ut.

Jag vet att jag inte behöver se ut på något visst sätt, jag behöver inte vara stark, jag behöver inte prestera, jag behöver inte ens kliva upp på mattan. Allt jag behöver göra är att andas.

“Yoga handlar inte om hur du formar din kropp – utan hur du formar ditt liv”

Jag har alltid varit rörlig – kanske till och med överrörlig. Jag har också alltid hatat skulderstående. Jag vet att det är ett starkt uttryck “hatar”men när man är skapad som jag är, med både byst och mage, känns det som jag ska kvävas. Dessutom belastar jag min nacke så att det gör ont och den naturliga kurvan i nacken plattas ut. När jag började med yoga för en herrans massa år sen var det inte ovanligt att jag blev inbakad i en kombination av skulderstående och lotus.  På något konstigt vis fann jag tillfredsställelse i att klara en position som många andra kämpade med. Jag var nöjd och mådde samtidigt skit (!) tills jag en dag började lyssna på min kropp. Jag fick nog av smärtan i mina knäleder och ömheten i nacken som jag  ignorerat tills nu – Aldrig mer! Speciellt inte när det finns så många varianter på ersättningsposer som jag mår bättre i och som ger mig bättre utdelning

Min son sätter sig med lätthet i en full lotus utan minsta betänklighet men när en god vän till mig i 30 års åldern skulle testa smällde det till i knät och han skadade sig rejält. Tumreglen för en knäled är att det är en gångjärnsled. Jag är medveten om att det är en modifierad sådan då det vid flexion även kan ske en viss rotation i knäleden. Hard core fakta är att de flesta människor som börjar yoga är inte 10 år utan betydligt äldre än så och ofta har med sig slitage och påfrestning från sitt liv så vi bör därför alltid vara extremt försiktiga med hur vi, som är lärare, leder våra kära yogisar.

Här kommer ett hett tips: Skippa lotus och skona knälederna!

Ofta är det det första vi gör på en yogaklass. Varför inte vara lite snäll mot kroppen? Sätt dig gärna på en filt, kudde eller ett block. När höftleden kommer upp över knät minskar belastningen på knäleden.  Lägg ena foten framför den andra. Är du tight i höfterna kanske du vill ha något mjukt under fötterna så det inte gör ont mot golvet.

När du lyfter upp fötterna i knävecken (som i full lotus) påbörjas en vridning i knät som på sikt (eller omedelbart om du har otur) kan skada knät. Det borde vara anledning nog att använda sig av Easy Seat, som för övrigt inte alls upplevs som “easy” för alla:), istället för Lotus.

Jag inledde hela den här texten med att prata om skulderstående. Jag har helt ersatt mitt skulderstående med stöttat skulderstående som inte belastar nacken alls men ger mig samma utdelning. Mer om detta i min nästa “Hack”

Rock on!

/Karin

“Oftast är det bilden av den vi tror att vi är eller måste vara

som står i vägen för den vi kan vara”

För fem år sen lärde jag mig att pausa på yogamattan. Jag lärde mig att vila och släppa allt i Shivansana men jag konstaterade samtidigt att det är mycket svårt, på gränsen till omöjligt, för mig att göra det någon annanstans.  Jag är en sån som sällan tar paus.

Precis som i den mardrömslika låten “dansa – pausa ” går mitt liv i hastigheten: på eller av (av-läge = sömn) och väldigt sällan i en medium tempo rockballad!

Jag går igång på tempo, stress och press. Jag till och med gillar det och dras in i det. Jag blir fort uttråkad när det går långsamt eller inget eller ingen driver framåt. Men jag lär mig långsamt att uppskatta tiden då inget händer, mellanrummet  – pausen.

Jag har mediterat till och från. Oftast i samband med att jag yogat men i sanningens namn så har jag känt mig mer stressad än lugn. Extra stressad i ledd meditation. I dec kom jag till en brytpunkt. Jag bestämde mig för att försöka hitta en rutin och få kontinuitet i mitt mediterande. 1-3 ggr om dagen har det blivit sedan början av december. Det har sina skäl. Jag är nämligen oerhört trött.

Efter 45 års mer eller mindre konstant “dansande” och efter en redig dos borrelia plus en tuff höst i skolan för min son vad det dags för en paus bestämde kroppen.  Jag konstaterade att jag har trott att jag vilat när jag legat på soffan eller tagit en kopp kaffe i lugn och ro men min hjärna stänger inte av då. Efter ett samtal med kloka Maria Forslund aka @yogamamman fick jag rådet att försöka hitta Shivasana utanför mattan.

Man kan kanske tro att en yogalärare som påminner alla andra om att andas och ta ett extra andetag i tid och otid skulle veta hur man gör men jag hade helt plötsligt ingen aning. Så jag tog hjälp av en app! Jag spenderade en god stund med att hitta en röst jag inte blev irriterad och stressad av och sen bestämde jag mig för att meditera 15 – 20 min om dagen uppdelat på 3 tillfällen. Morgon, kring lunch och i samband med sänggående. Nu, två månader senare, är jag i det läget att jag längtar efter min paus kring lunch! Vem skulle kunna trott det? Inte jag. Men som jag brukar säga. “Oftast är det bilden av den vi tror att vi är eller måste vara som står i vägen för den vi kan vara”

Att låta sig ledas i meditation kan vara ett bra sätt att börja. Att komma till den punkt när man längtar efter pausen mellan andetagen, vilan och friheten som infinner sig i mellanrummet är fantastiskt men det krävs mod och ytterligare lite mod att våga. Att våga släppa taget och lita på att andetaget bär. Att jag räcker till – precis här och nu och inte behöver göra mer än att andas.

Namaste

/Karin

Vad har du för tips när det kommer till meditation? Hur gör du? Vilka appar har du testat? Skriv gärna och berätta!

Vad har du för morgonrutin? Stressar du runt eller sitter du i lugn och ro med en kaffekopp? För ett halvår sen ändrade vi alla rutiner här hemma. Vi tog ett medvetet beslut att sluta stressa och gjorde en plan för hur vår morgon skulle se ut.

Det är fantastiskt! Oftast (men inte alltid:)) hinner alla sitta en ganska lång stund framför nyheterna, äta frukost och småprata innan vi skiljs åt för skola och jobb.

Jag har märkt att när vi förbättrade vår morgonrutin, förbättrade vi hela vår dag! Humöret, fokus, kreativiteten, effektiviteten och energinivån förbättrades på alla plan för alla i familjen.

Jag vill dela med mig av en liten morgonrutin jag har. Att väcka kroppen och sinnet mjukt ger mig en fin start som jag kan bära med mig och återkoppla till flera ggr under dagen. Hela programmet tar 5 min och du kan till och med börja i sängen och avsluta i samband med att du kliver upp.

Vad har du för rutiner – berätta!

KARINS MJUKA START PÅ MORGONEN

Väck kroppen långsamt genom att böja på knäna och placera fötterna ganska brett och en bit bort från rumpan. Låt knäna gå i lugn takt från sida till sida som vindrutetorkare på en bil i ett stilla regn.

Krama in knäna mot bröstet och gunga mjukt från sida till sida för att ge ryggslutet lite massage.

Från alla fyra: Andas in. Andas ut och runda ryggen och titta med huvudet mjukt in mot magen. Andas in och svanka försiktigt och titta med huvudet rakt fram eller mjukt och försiktigt uppåt.  Upprepa 5 ggr.

Öka avståndet mellan knäna, skicka rumpan bakåt och sträck ut armarna framför dig. Stanna i fem andetag.

Sätt dig bekvämt. Slut ögonen eller låt ögonlocken vara mjukt slutna. Välkomna 5 andetag. Andas in – sucka ut. Släpp taget om alla förväntningar på den här stunden eller den här dagen

Ta dig upp till stående med mjuka böjda knän. Låt överkroppen vila mot låren och ta tag i motsatt armbåge med händerna. Slappna av i nacken och ryggslutet. Gunga mjukt från sida till sida.

När du ska ta dig upp. Böj rejält på knäna, skicka rumpan bakåt, sug tag i magen och kom upp utan att lägga någon belastning på ryggen genom att stötta rörelsen med musklerna på framsidan av överkroppen.